Älskade, älskade pappa!
Du fick träffa Tim och höll honom i din trygga famn. Då såg så stolt och lycklig ut. Du tog hans små, små händer i dina stora och sa att dom skulle du lära honom att mecka med när han blev äldre.
Men jag visste allt för väl att det inte skulle bli så och jag vaknade med hela kudden våt av tårar.
Jag saknar dig så ofantligt mycke. Mitt hjärt känns tungt som bly utav sorgen efter dig. Trodde att det skulle vara lättare nu, när det nästan gått 3 år, men det känns som att jag först nu tagit mig tiden att sörja dig ordentligt. Fast det kanske är på tiden att jag gör det nu. Då kanske mitt hjärta till slut kan bli lite lättare.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Finns fortfarande så mycke jag vill fråga dig om och jag har så mycke jag vill berätta för dig.
Jag har nyligen fått berättat för mig att du ofta pratade om mig och Amanda och att du var väldigt stolt över oss. Det kändes så skönt att höra det från en utomstående person. Jag hoppas verkligen att du var stolt över mig och att du fortfarande är det. Ofta när jag ska ta ett beslut eller göra något så brukar jag fundera över vad du hade gjort eller sagt i den situatoionen, så sett får jag fortfarande din hjälp.
Jag har så mycke snälla människor i mitt liv nu, och dom är jätte bra på att stötta mig, det tror jag att du är tacksam för. Men tyvärr finns det ingen som kan mäta sig med dig. Jag vet inte om jag kanske målar upp en finare bild än verkligheten eftersom jag saknar dig så, men du var speciell och jag saknar dig så oerhört mycke.
Jag saknar den kontakten vi hade. Jag saknar dina goda råd och jag saknar dina dåliga skämt. Jag saknar din trygga famn och dina starka händer. Jag saknar din doft och din röst.
Det enda jag har kvar nu är en massa fina minnen (som jag är innerligt tacksam för) men det känns som att de börjar blekna nu. Ibland är jag så rädd att jag ska glömma viktiga saker, men jag hoppas och tror att de alltid kommer finnas kvar hos mig.
Vill bara att sorgen ska släppa sitt hårda grepp om mitt hjärta, så att jag istället kan minnas dig med glädje.
Jag älskar dig, pappa!!!
Go morgon, jag vet inte vad jag ska säga men när jag läste det du skrivit så rann mina tårar utmed kinderna. Jag ville bara att du skulle veta att jag tänker på dig och vill du prata så vet du var jag finns... Ha det så syns vi till helgen... Många kramar Åsa
Hej gumman
Så fint du har skrivit om pappa Arne! Tårarna rann nerför mina kinder. Jag förstår att du saknar honom men en sak skall du alltid veta: Du var pappas tjej!! Han ä'lskade dig och var stolt över dig! Det har han berättat och dessutom märktes det så tydligt när ni två var tillsammans.Ni hade en speciell chargong.Jag gick,som du vet,till hans grav efter dop middagen och det kändes så skönt att bara sitta där. Jag saknar honom speciellt mycket när vi träffas allihop. Jag kan inte sätta mig in i hur det känns att mista sin pappa men jag tror att jag kan förstå saknaden och tomheten,pappas tjej som jag också är.Jag läser mellan raderna att du inte mår bra men att du kämpar. Bra! Prata av dig,skit i dammet,tvätten osv. Tag dagen som den kommer och ring om det är ngt. Var rädd om dig. Kram!!
