HjortsbergDrivemark

Tack för alla stöttande ord i gårdagens inlägg. Försökte tänka på dom i väntan på Ultraljudet.

Jag försökte verkligen att inte oroa mig, men det gick väl sådär. Tur att Per var med, han kanske var lite orolig men han visade det inte och det var det stödet jag behövde för att klara av att ta mig igenom det.

Vi började med att äta lunch buffé på en Thai restaurang och det var jätte mysigt. (Tips till alla småbarnsföräldrar: Buffe är toppen, då kan man äta varm mat i omgångar). När vi satt där tänkte jag inte så mycke på vad vi skulle göra efter och var därför riktigt lugn.
Sen fick vi leta P-plats ett bra tag och istället för att bli irriterad över det tyckte jag att det snarare var skönt, det innebar ju att jag inte behövde gå in på sjukhuset riktigt än. (Det var inte bara undersökningen jag tänkte på då, det sjukhuset i sig ger mig rysningar. Varit där på tok för många gånger vid andra tillfällen.)
Väl inne i väntrummet tyckte jag själv att jag var ganska lugn, men Per berättade efteråt att då märkte han på mig att jag var nervös. Skönt att han känner mig så väl.
Inne på rummet höll jag mig hela tiden lite bakom dom andra. Per satt och klappade Tim på huvet och så sög Tim på sin pappa´s finger hela tiden. Sen var där en sköterska som höll om Tim och pratade med honom under tiden som läkare Magnus utförde ultraljudet. Och jag satte mig så att jag inte kunde se monitorn.
Fegt kanske ..........? Men sitta och titta på en skärm och inte förstå nånting av det som visas där och under tiden som man försöker förstå hittar man massa saker som kanske inte ser ut som det borde. Då kändes det bättre att inte titta alls.
Blev faktiskt mer nervös än jag hade trott att jag skulle bli. Måste erkänna att tanken att lämna rummet slog mig fler än en gång.

När läkaren sen stängde av skärmen och tittade på oss visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. När han då sa att hjärtat ser helt normalt ut blev jag så lättad att jag fick kämpa mot tårarna. Fick Tim i min famn och kände en så oerhörd lättnad. Ville bara få på honom kläderna och gå därifrån. Men läkaren ville lyssna med stetoskopet oxå, och då hörde han ett litet ljud. Fast han förklarade snabbt att det kan man höra även på friska hjärtan. Han hade ju precis sett att det är ett friskt litet hjärta som bankar i vår älskade Tim´s bröst. Läkaren hade en väldigt fin förklaring (måste erkänna att förra gången han sa det till oss tyckte jag att det lät som något man sa för att lugna oroliga föräldrar, men nu lät det bara fint). Vissa barn har musikaliska hjärtan!
Tillslut blev vi ensamma på rummet för att klä på Tim i lugn och ro och då brast det. Då kunde jag inte längre hålla inne tårarna. Men dom rann av lättnad och lycka!

Så nu är det dags för att krypa upp i soffan en stund, att vara orolig tar på krafterna.


En pojke med normalt, men "musikaliskt" hjärta.

Tack älskling!
Vet inte hur jag skulle tagit mig igenom dagen utan dig. Du var ett underbart stöd och det var så skönt att känna hur bra du känner mig. Du sa dom rätta orden vid rätt tidpunkt. Men det bästa av allt var när du la armen om mig eller bara handen på mig, som för att bekräfta att du visste hur jag kände och att det var helt okej att känna så.
Jag älskar dig!

//En lättad Therese